På DN debatt skriver statsvetaren Staffan I. Lindberg att en stor del av dagens unga i Sverige inte tycker att demokrati är så viktigt. Han redovisar siffror från diverse undersökningar som ger intrycket att många unga vill ha en diktator i stället för demokrati.
Jag tycker inte det är så konstigt. Vad vi röstar på i valet till riksdagen har väldigt lite betydelse för vilken politik som förs. Politiker i olika partier är ofta överens om vilken politik som ska föras och det är ofta något helt annat än vad folk vill ha.
Skillnaden mellan de olika partierna är så liten att den är svår att uppfatta. De åsikter som låg bakom att ett parti bildades en gång i tiden har sedan blivit närmast förbjudna. Abortmotståndare bildade kristdemokraterna. Nu blir de dömda till gatlopp i medier om de ger uttryck för åsikten att aborter är fel. Förespråkare för statskupp och diktatur bröt sig ur socialdemokraterna och bildade kommunisterna. Det är numera inte ens acceptabelt att ”kalla sig kommunist”. Liknande resonemang gäller för de andra parterna. De har alla blivit någon slags affärsrörelse som försöker föra ut ett budskap som är så intetsägande att ingen blir störd av det de säger.
Den s k demokrati vi har i Sverige är helt enkelt inte särskilt demokratisk och tyvärr går utvecklingen åt fel håll. Skillnaden mellan partierna minskar hela tiden och rädslan för att säga något som är kontroversiellt ökar. När alla partier tycker likadant i alla frågor kan vi lika gärna ha ett enpartisystem.
De ”etablerade partierna” har också sett till att det är svårt att utmana dem genom att införa en spärr på 4 % till riksdagen och ge (eller ta) sig själva frikostiga statsbidrag. Statsbidraget ges inte till nystartade utmanare som har andra åsikter. Spärren och statsbidragen samverkar för att konservera systemet.
Fortsätter utvecklingen måste det leda till en ändring i det politiska systemet i Sverige så att vi inför rent personval i stället för partival. Man kan ju tänka sig att inte bara ha personval till riksdagen utan till alla ledande befattningar i stat, landsting och kommun. Statsminister, borgmästare, polischef, riksåklagare, landshövding. Ja t o m kung skulle vi kunna ha val till som man hade en gång i tiden.
Ja demokrati är viktigt. Låt inte politikerna sjabbla bort den.
Vi behöver göra oss av med dagens fossiliserade partisystem, i realiteten ett tomt skal som står kvar därför att det stöttas på konstlad väg, genom mediamonopolism, journalistik, parti- och presstöd. Och förstås genom att inga andra än politiska partier har rätt att bedriva politik.
Demokrati kan över huvud taget inte vara någonting man överlåter till en kår av professionella yrkesutövare. Redan Aristoteles visste att demokrati är deltagande demokrati, när vanligt folk har och utövar makten. Valdemokrati å andra sidan är det samma som aristokrati.
Det talas så otroligt mycket om demokrati, men i vårt vardagliga liv i förhållande till myndigheter och arbetsgivare så är vi närmast slavar som förväntas lyda och aldrig ifrågasätta. Vad är en demokrati som saknar förankring i den vardag där människorna trots allt befinner sig?
Kan demokrati verkligen vara lika med en symbolisk ritual som tar plats vart fjärde år? En sådan ”demokrati” syftar snarare till att ge folklig legitimitet åt makthavarna. ”All makt utgår från folket” lyder grundlagens första paragraf. Det är träffande. Makten går från folket ut, men vart går den hän? Inte tillbaka till folket i alla fall. ”Demokratin” är då ett fiffigt sätt att suga ut makten från folket.
Riktig demokrati måste innebära att folket underifrån utövar makt som trycker undan den makt som utövas av eliterna ovan (stater, kapitalister osv).
Vi är på rätt väg med dessa resonemang. Men tyvärr är inte ens avskaffandet av partisystemet, eller införandet av direkt demokrati, tillräckligt. Demokrati är fortfarande bara en form av ”styre”; en i grunden förtryckande existens. Generellt kan man tala om två former av förtryck: En minoritet som förtrycker en majoritet (detta kallas diktatur), eller en majoritet som förtrycker en minoritet (detta kallar vi demokrati). I ett fritt samhälle utan organiserat våld finns ingen stat, och de eventuella konflikter som uppstår löses direkt i sin kontext, av folket självt. Det handlar trots allt bara om människor som lever sina liv; måste det vara så komplicerat?